etthundradagarenutmaning

Konfrontationsmetodik!

Snooooooze...

För att knyta an till första verserna av låten så är det villfarelser eftersom den förkrossande majoriteten av alla människor i hela världen behöver någon. Denna någons relation till en själv är relativ, så ingen heteronormativ tvåsamhetstanke här inte. Det finns ett litet fåtal,
ytterst få människor, som upplevt en väldigt specifik blandning av sina anlag, sin levandsmiljö och erfarenheter, vilka faktiskt inte behöver någon alls. Det var en utvikning, poängen med texten är väl snarast att två personer i en relation inte ser på deras minsta gemensamma nämnare på samma sätt och detta leder till att en av dem känner sig ensam.
Inget förändras och att det man en gång haft är det som alltid kommer att vara oavsett vad som händer. Slutligen ställer texten en retorisk fråga - skulle vi kunna glömma bort världen tillsammans? Nej, inte på det sättet.
Men det är inte därför jag är här! Läste ditt "gnällspik-inlägg" och det började blixtra lite mellan hjärnhalvorna. Under så lång tid som jag har känt dig har du tittat bort mot horisonten, mot ett annat liv eller en annan tid att leva i. En plats, inte sällan väsensskild från den plats du fördåvarande befunnit dig på, och viktigast, en plats där du finner en mening med din tillvaro som inte kretsar kring den nuvarande triangeln: jobbet-krogen-lägenheten. Det är som Dan Andersson skriver att "det är något bortom bergen". Du är en driven, medkännande och intelligent person som under de senaste tio åren inte fått utforska din fulla potential eller blivit utmanad att göra något annorlunda. Frågar du mig är det dessa outlösta frågor som får dig att må mest illa. Du rusar inombords men hålls tillbaka av otöjbara gränser i livet som det blivit hemma. Genom att fullständigt byta referensramar, flytta, träffa en hel hög nya människor, sluta jobba, börja plugga, leva efter helt nya förutsättningar kommer du med all sannolikhet att uppleva en förändring i ditt inre. Kanske ett lugn eller en nyfikenhet.
Jag säger nu inte att Nypan är graven du gräver åt dig själv. Man behöver sannerligen inte plugga fem år eller åka jorden runt för att utvecklas eller bli en bättre och lyckligare människa. Men ibland ger det perspektiv på tillvaron och bryter monotonin som i värsta fall kan kväva ens möjligheter till utveckling. Sådant känner man bäst själv. Det underbara med att plugga, för att gå åt det hållet, är att man är så obunden. Efter varje termin kan man sätta sig ned och fundera på om detta var vad man ville. Om inte så har man garanterar fått med sig något nyttigt i bagaget och i andra fallet så är det bara att fortsätta. Ekonomiskt och praktiskt är det ibland ett rent helvete men den frihet som man upplever samtidigt är svårslagen och det är i den man ser möjligheterna. Jag har haft många kursare som börjat plugga, slutat och sedermera funnit sig själva inom helt andra yrken eller utbildningar. Vad som helst kan hända när man rycker upp rötterna. Det är smärtsamt, skrämmande, hisnande och underbart på samma gång.
Måste återgå till mina studier nu men jag vill med allt detta påstå att det inte handlar om din kropp, vikt eller träning i första hand. Historien visar oss att det första vi människor tar till när saker händer som vi inte kan kontrollera är modifiering av det som är ofrånkomligen vårt allena att äga - vår kropp. Oavsett om vi misshandlar den med droger och sprit eller mejslar den till perfektion genom gym, terrängspår och fläckfri kosthållning så upplever vi en förändring eller en kontroll som vi inte kan uppnå i det som verkligen plågar oss - vårt inre. För problemen vi hade från början kvarstår, oavsett magrutor, och kommer att göra sig påminda på allt vidrigare sätt ju längre tiden går. Ibland kan man inte komma undan dem genom att gräva där man står. Det krävs en förändring.
Jag hoppas så innerligt att du får chansen att dra från stan och hitta en plats som är din. Att du får göra det du vill och inte det du hela tiden måste. Det har tagit dig ett decennium att nå hit och nu är du så motiverad som du någonsin varit för att göra språnget och dra. Hoppas för din skull. Du är ju min main man - värd allt det bästa och ett gott liv.
Det var väl det...
Semper fi.
//Anders