Åsså var det Onsdag...
Nu fick till slut bli så att jag åkte hem, satte mig här o totalt ignorerade att äta...kanske inte det bästa sättet men jag vill få mitt måndagsexemplar till kropp att "wake up and smell the roses"...Jag älskar verkligen mat o spännande nya smaker o att prova sig fram till nya saker att äta men den energin finns inte där...den är bortblåst efter timmarna i saltgruvan så istället för att laga något blir det att handen hamnar i gårdagens chipspåse efter jobbet o att det framåt senheten kan bli några svettiga varma mackor med backning av en ny påse chips...and it goes on and on...
Jag kan ju bara jag vill o en film eller tv blir inte sämre för att handen inte åker skytteltrafik mellan munnen o chipspåsen!!!!!!!!!!!!!
Lever ju i nån slags fantasibubbla där jag tror att idag, idag är det sista dagen jag äter chips för imorgon, imorgon då börjar jag om på nytt... har nog börjat om på nytt en 70-80 gånger redan i år....detta gör mig inte unik o jag vet att tamejfan halva sveriges befolkning gör i stort sett samma sak men just det här handlar ju om mig o hur envetet jävla sur jag är på mig själv att jag aldrig kan hålla de löften jag ger mig o för den delen även andra om att det minsann ska bli bättring på torpet...så jag ska sluta lova mig själv saker, ta en dag i taget, försöka...rättelse...ska hålla huvudet högt, inse att mina vänner inte säger berömmande o uppmuntrande saker o säger att tjejer tittar på mig för att vara snälla utan förstå att jag kanske kan vara så bra som dem säger! Det är jäääääättesvårt för mig att ta det till mig jag har alltid haft svårt för att ta beröm o har helst velat sjunka genom jorden men det betyder en hel jättemassa att få höra det o en vacker dag så biter det nog oxå ska ni se!
Okej så nu är gårdagens chips slängda o inga nya inköpta så den här kvällen bör vara safe iaf...
Blir utgång till helgen...igen...kanske kan ta det liiiiite lugnare bara herr sprit/öl svamp....
Detta är 88 kg Sävström signing off!
Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över fenomenet bloggande. Tanken, som det förefaller mig, är att dela en ytlig bild eller tanke om sig själv eller världen runt om sig till så många människor som möjligt snarare än motsatsen, dvs att dela det mest intima och viktiga med ett fåtal. Resonemanget leder oundvikligen till slutsatsen att det är lättare med det förstnämnda och svårare med det senare ? så långt inget nytt under solen. Men vad är mekanismen som driver oss att skriva dagbok på nätet för en hel värld att se? Dagboken var ju privat från början men nu har den blivit offentlig. Alla triviala tankar och betraktelser är för alla att läsa och se men även mycket självutlämnande saker som depressioner, träningsnarkomani, relationsproblem och ångest. Vem kan på ett inlägg i en blogg lösa de problemen för människan som skriver ned dem? Är det allmänna blottandet en enklare väg att gå jämfört med att ta upp de svåra sakerna med människor som står oss nära? För många bloggar är ju en terapeutisk läsning, om än (i vissa fall) under synonym. För att gräva ännu djupare är det ju inga självutlämnande bloggar som har speciellt många kommentarer. Det finns inga riddare i skinande rustning på nätet, ej heller några damer i höga torn vaktade av drakar. Det finns bara en enorm och, nästintill, ändlös rymd av binära tal som ofta säger samma sak och inför denna lavin av känslomässiga yttringar stänger de flesta av oss bara av och går vidare mot nästa vattenhål. Utan eftertanke, utan råd på vägen, utan att ha skrivit en kommentar åt personen som skrivit en sida om något fruktansvärt. För det dränks ? som allt i en medial värld i ett vitt brus, i det kollektiva lidande som alla vi genomgår varenda dag via tidningar, tv, internet och bara vårt vanliga liv. I försöket att sammanfoga alla dessa dagar och nätter till ett gott liv.
Men när jag skriver detta och tänker på det slår det mig att det ändå finns ett perifert syfte med bloggandet. Kanske är det långsökt men det finns ändå där. Författaren Peter Nilson skriver i sin sista bok innan sin bortgång om sin hemby i Småland, Möcklehult, och han har den allra mest underbara förklaring till varför man skall läsa detta verk. ?Du som läser min bok har kanske aldrig hört talas om byn, och du kommer nog aldrig att få dina vägar förbi. Varför skulle den angå dig? Varför skulle du läsa om fattiga smålänningar som slet genom många hundra år på usla och steniga små åkrar, i en värld som är ohjälpligt förgången? Svaret är detta: Att de var en del av det stora, gråa folkhav på vår jord, och att de representerar människans öde i högre grad än alla kungar och herremän. De var en del av det underliga sammanhang som har skapat och format världen av idag. Historien lär oss alltid något om oss själva, om nuet och om varför allting blev som det blev. Vi kan aldrig vara likgiltiga för att de fanns där.?
På samma sätt skulle jag resonera om människors bloggar. Jag antar att vi inte heller kan vara likgiltiga för de som finns där. För det är det som oundvikligen gör oss till människor. Att vi i alla fall försöker bry oss om varandra. Och om vi nu har blivit så trötta och blasé, så ensamma och luttrade av andra att den enda kvarstående lösningen är att skrika ut små ord i typsnitt Times med storlek tolv så må så vara. Kanske gör det att vi börjar lyssna på vad vi säger till varandra. För vi tycks tappa de väsentliga verktygen ju fler oväsentliga vi får.
Men det är inte därför jag är här? Det ovanstående var en utvikning. Vad som är väsentligt är det du skriver om att lova sig själv något för åttionde gången på ett år. Att ändå lova sig själv för den åttioförsta gången är ett steg på vägen mot?i ditt fall att tycka om dig själv lite mer. Inte att resten av världen ska uppskatta dig mer ? vad den anbelangar skulle du gladeligen kunna sätta i dig tolv påsar om dagen utan att en jävel på hela planeten skulle bry sig. Det väsentliga är att du kan se dig själv i spegeln och inte känna en massa (välj från lådan) skuldkänslor, otillräcklighet, håglöshet, trötthet eller självförakt. För ingen kommer att tycka om dig mer förrän du själv gör det. Det är en sanning. Och för att du ska tycka om dig själv så ska du hitta det som fungerar för dig. Om det är att lova något du bryter 600 gånger på raken så må så vara ? vem fan bryr sig så länge du försöker och att det i sin tur leder till att du mår bra! Vi är bara människor, sällan så bra som vi tror och nästan aldrig så dåliga som vi fruktar. Vi ligger alltid däremellan och försöker så gott vi kan. Vi tar våra kors på ryggen och knotar på mellan dem vi känt, känner och lär känna. Ibland är det tiden som lättar på bördan, ibland är det vänner som hjälper oss att bära och ibland förstår vi att korset inte finns utan att vi bara släpat på en illusion.
Du är en god och snäll människa som inte har något att oroa dig för om det skulle finnas en Domedag. Så enkelt är det. Om chipsen är det som får dig att må kass och du lyckas sluta med dem så är det alldeles utmärkt. Jag skiter i vilket ? bara du är nöjd med sig själv. Om du mår bra av att festa hårt varje helg så gör det. Jag skiter i vilket ? bara du tycker att det är kul på riktigt. Om du mår bra av att träna så gör det tills träningsvärken antar fysisk skepnad och flyttar hem till dig och delar på hyran. Jag skiter fullkomligt i vilket ? bara du tycker att det är bra för dig. Inte vad som är bra för ett gäng andra människor, utan för dig. För slutligen är det så att man alltid somnar ensam. Och bara du vet om du är nöjd då.
Nog. Jag längtar till andra hälften av juli och en grillglöd som värmer armarna och bröstet. Jag längtar efter grillat viltkött, immande Millers och att prata om det vi skriver om. Jag längtar efter min vän. Så enkelt var det.
Respekt!
Av någon jävla anledning blev alla tankestreck till frågetecken. Förbannat...
